Snö och is - på vintervis

n n Många gånger har jag stått i hänförd förundran över skimrande spindelnät och kristallöversållade grästuvor i vinterlandskapet. Deras skönhet är omöjlig att återge i ord, tanken blir lika ren och blank inför blotta försöken, som de frusna skogsvätar jag minns från min barndom.

Att åka skridskor på de vätarna var en alldeles speciell upplevelse. Genom den klara ytan såg man växter och gräs, instängda som under glas i ett herbarium. Det var så märkligt tyst och stilla, där i skogen.

Jag kan inte minnas att jag någonsin frös som barn, när jag lekte i snön. Nu fryser jag vintern igenom, det spelar ingen roll att jag har ylletröjor och raggsockor i lager på lager. Kanske hade vi helt enkelt inte tid att frysa, vi var ständigt igång med att göra snögrottor, åka kälke, krama snöbollar.

En gång hade min kompis Tobbe och jag byggt en glasskiosk. Av snö. Full med glass. Av snö. Vi var väl fem-sex år gamla, och jag åt så mycket snö den gången att jag blev magsjuk efteråt. Men roligt hade vi, i flera timmar. Att jag går omkring och vuxen-fryser kan ju bero på att jag faktiskt leker på tok för lite nuförtiden. Visst blir det lite pulkaåkning hemma i Dalhemsbacken, någon enstaka snölykta eller koja, men ändå... Jag borde verkligen leka mer. Inte dra mig heller, för att gå ut i snön, ta långa promenader, njuta av hela härligheten.

En kär vän, som bor i Värmland, har skaffat hund. De tar långturer i skogarna för jämnan, även i den arktiska kyla som periodvis rått där bortöver denna vinter. Han, vännen, hundägare för första gången i sitt liv, har uppenbarligen blivit hundbiten. Och jag kan livligt föreställa mig hur roligt det säkert är, att ha en lekfull och inspirerande hundkompis, och dessutom en absolut anledning att komma ut långa stunder varje dag, även i krävande vinterväder. Men, vad sjutton, jag borde väl kunna masa mig ut mera ändå, även utan hund...

En del snöskottande blir det förstås, det är ofrånkomligt. Som tur är står vår alltid lika gode och hjälpsamme granne Bo redo att komma med traktor och skopa i de stunder kaos hotar. På några minuter ser han till att in- och utfarten är farbar igen. Vi kan ta oss fram med bil och slipper att insnöade tyna bort, tack vare denne vardagshjälte. Vi behöver inte ens ringa, har det snöat så dyker han upp ändå. Fantastiskt. Jag är evigt tacksam.

Medan jag betraktar drivorna från köksfönstret tänker jag på Värmland igen. Jag tänker på vargarna, och det gör mig ledsen att de jagats i vinter. De var alldeles för få redan innan jakten började, bara omkring tvåhundra individer. Och nu är de ännu färre. På skogarna tänker jag, och på Klarälven, innan jag återvänder till ön och till ån, som rinner förbi huset jag bor i. För några år sedan frös den så pass, att vi kunde åka skridskor på den. Så är det inte i år, iallafall inte ännu. Kanske kommer den inte heller att hinnas med, isfrysningen, innan våren är över oss, med en helt annan luft, andra dofter, ihållande fågelsång. En årstid passerar ju så fort. På ett ögonblick är den över. Ingen vinter mer, ingen snö. Men ännu är det väl ett litet tag dit...

Så, en fortsatt skön vinter önskar jag er!

Text: Viktoria Klint  Foto: Bengt-Åke Rundqvist, Gotlands Annonsblad