Vad ska du bli när du blir stor?

Om denna krönika

Krönikor från gotland.cc som även publiceras i Gotlands Annonsblad.

Jag ska bli hora!
   – Vad ska du bli när du blir stor?
Rubriken ovan är från filmen ”Bästa sommaren” när Kjell Bergkvist frågar fosterbarnet Annika om vad hon ska bli när hon blir stor, och hon svara ”jag ska bli hora som mamma”.

Livsgärningen
Ninni, en av mina goda väninnor och jag, vi brukar ha filosofiska samtal om tillvaron och nu senast satt vi på en bänk på Waldemarsudde i Stockholm, framför en stor härlig tavla med ett blått vintermotiv av skärgårdsmålaren Roland Svensson och filosoferade över vår livsgärning.
   – Har du gjort det nån gång, funderat över vad som är din livsgärning under din stund här på jorden?

”Win-win”
Under barndomen grubblade man väl inte speciellt mycket över tillvaron precis, men i gymnasiet på Samhällsvetenskapliga programmet läste jag filosofi och där väcktes intresset på allvar. Jag brottades då mycket med utanförskap efter år av mobbing i grundskolan, och med min pappas svek. Han övergav oss när jag var 13 år och vi har inte träffats sen dess.
   Dessa upplevelser gav näring åt en drivkraft, en slags revanschlust som jag vet att många utsatta känner igen sig i, och ett av mina tidiga livsmål var att bli världens snabbaste kvinna på 100 meter. Minns ni Merlene Ottey från Jamaica? En stor favorit 
   Men man behöver ju inte vara så extrem när man utövar sin livsgärning. Vete tusan om man blir särskilt lycklig av det heller och det är nog ganska ensamt också, och det är mera troligt att en livsgärning som även kommer andra till del, ger större välbehag.
   Det finaste man kan göra, är att göra någon annan glad. Det har jag predikat för barnen i åratal och det blir man dessutom själv så himla glad av!

Nöjd?!
Maken har inte tänkt över vad han har för livsuppgift. Han är nästan alltid nöjd med livet som det är och det kan göra mig precis galen för, för mig så är ”nöjd” ett ganska passivt ord som jag tycker saknar färdriktning och energi. Mycket frustrerande!!
   Hm… fast egentligen är det väl helt underbart när nån är nöjd, speciellt om man är tacksam också. Det verkar så bekymmersfritt och vilsamt.

Själv har jag dock alltid känt behov av att förflytta mig. Jag är social och älskar goda samtal och upplevelser och söker ständig utveckling. Därför blir jag ofta ganska personlig och därför har jag sett ganska mycket av världen. Först i ungdomsåren och senare på äventyr med familjen på många härliga ställen, men familjen blir ofta helt tokiga på mig för att jag alltid är sugen och på väg någonstans i tanke eller handling, men att fylla familjens liv med gemensamma upplevelser och att skapa god atmosfär i hemmet är både ett personligt behov och en slags livsuppgift för mig, och efteråt är dem trots allt ganska tacksamma över hur dem berikats och då känner jag mig nöjd.

Sjuksköterskan
Jag lyssnade i höstas på en inspirerande och imponerande engagerad man som föreläste om sjukvården och dess organisation. Magnus Lord hette han och han berättade att han såg det som sin livsuppgift att arbeta för att göra sjukvården smidigare.
   -Hmm.. sjukvården ja, vad ska vi ta oss till med den? Är den en tillgång eller en belastning?
Jag började inom sjukvården i en tid då alla döende hade en medmänniska att hålla i handen under döendet. Det var jag! Så kallat ”extravak” på Karolinska, och rörd av erfarenheten väcktes lusten att verka inom vården, så 1989 utexaminerades jag som stolt och målinriktad sjuksköterska vid Sophiahemmet. Jag skulle göra gott för de sjuka.

Att växa här är svårt!
Internt i sjukvården är atmosfären dock stundtals mycket torftig och jäktig märkte jag snart, med sin ofta dominerande hierarki, ensidiga lojalitet och med 90-talets besparingsiver som ännu pågår, och i den miljö ska vi som jobbar försöka skapa värme och ge säker och omsorgsfull vård, så här finns det gott om utrymme för medmänskliga och meningsfyllda insatser och det är nog det som har blivit min livsgärning hittills, att vårda alltså, och det är verkligen också en konst jämförbar med Svenssons måleri, där tålamod, kunskap, färdighet och engagemang måste flätas samman för att bli vackert.

Sällan bota, ofta lindra, alltid trösta
I Martin Stenmarks kommande tv program – ”hitta en osjälvisk glädjespridare” så hoppas jag att han letar bland vårdpersonal, för där finns oändligt många fantastiska människor som gjort det till sin livsuppgift att vårda ömt. Väl värda att uppmärksamma.
   Vård är inget som man blir rik på i pengar (om man inte är chef, läkare eller projektledare) men man blir rik i själen, så att man när man blir gammal kan känna att man under sin livstid har bidragit till att göra världen till ett bättre ställe.

Halvvägs – troligen!?
Ninni, min barndomsväninna, hon jobbar som biolog inom Naturvårdsverket med att vårda vår slitna planet och under vårt samtal på bänken på Waldemarsudde talade vi om att vi var ganska nöjda trots allt med vår livsgärning hittills, men att vi nu närmar oss ”no bullshit time age” alltså mitten av livet, då man sammanställer sin livsgärning och frågar sig om sig vill hinna med något ytterligare, utöver det man hittills har hunnit med i livet?
För i så fall är det dags snart!!

Good luck out there