Tanzania

Om denna krönika

Krönikor från gotland.cc som även publiceras i Gotlands Annonsblad.

Forts…
   Skrev för någon vecka sen om när jag åkte till Tanzania för ta reda på om jag kunde adoptera därifrån men att resan istället blev en semester med en häftig safari, besök på Zanzibar mm.

Vid hemkomsten från Tanzania möttes jag av maken som knappt ville höra talas om min resa.  Jag var så uppfylld av resan att jag inte fattade hans signaler då. Ni ska ha klart för er att en adoptionsprocess drar igång en process i alla ens relationer; familj, vänner, på arbetet och alla  man kan tänka sig. Många som inte får barn den naturliga vägen har en smärtsam process bakom sig med olika försök till att få barn. Min man och jag hade kollat oddsen för oss och fått beskedet att några fysiska problem var det inte, men det blev inget resultat. Sjukvården erbjöd oss insemination men då blev jag både arg och full i skratt. I min värld inseminerar  man kor, jag är ju från landet, så beslutet att neka var självklart.

Hur som helst så blev det skilsmässa under hösten. Jag bestämde mig raskt för att fortsätta adoptionsprocessen som ensamstående och DET ÄR EN BESVÄRLIG PROCESS. För att göra en lång historia kort så räddade min dåvarande exmake mig igenom den processen genom att följa mig till socialtjänsten och intyga att jag tagit väl hand om hans barn under vårt åttaåriga äktenskap.

Jag tog upp mitt spår med Afrika men av olika anledningar dröjde det tills november året efter Tanzania, alltså 18 månader, tills jag åkte ner igen. Denna gång till Kenya, och denna gång i skarpt läge för att kolla hur adoptionen formellt skulle gå till och för att med stor sannolikhet träffa mitt tillkommande barn. Uj, uj vilken resa! Innebörden av tålamod, besvikelse och ångest fick ett ansikte.
   Vi var 8 personer som reste; gynekologen som skulle hjälpa mig adoptera, ytterligare en gynekolog (som också visade sig ha tankar på att adoptera), min kompis barnmorskan, en god vän till mig, en journalist, en 17-årig finnig tonåringskille och en 12-årig flicka som gynekologen adopterat från samma ställe där jag skulle få mitt barn.
Landade i Nairobi en klar novemberdag. Inflygningen över Kilimanjaro var mäktig. Vi installerade oss på ett sorts vandrarhem som även var en skola med barn från hela landet. Vi möttes av en göteborgska som bodde i Lodwar, dit vi skulle. Lodwar ligger i nordöstra Kenya nära gränsen mot Sudan.
Efter någon dag fick jag träffa en advokat som gynekologen tidigare använt sig av då hon adopterade 12-åringen. Visst, det skulle gå bra för endast 7 000 US dollar (ca 21 000 kr då). Vi gick noga igenom villkoren för att göra en legal adoption i Kenya. Han sa även att det var smartast att ta ett barn från ett barnhem i Nairobi. Jag besökte en svenska, som jag tror var chef på SIDA. Hon hade adopterat ett barn i Nairobi. Så lätt skulle jag inte göra det för mig nej, jag skulle upp i obygden minsann. Jag tror att jag hade någon idé om att barnen där  behövde ett nytt hem mera än barnen i Nairobi. Gynekologen hade varit där året innan och träffat en pastor som drev ett barnhem. Hon hade sedan skickat pengar till honom för att han skulle kunna hålla barnhemmet igång med tanke på att det skulle finnas ett barn till mig.

Nairobi är en storstad med mycket trafik, jag lovar att 90 % av bilarna var Toyota eller Nissan. Det finns en hel del sanning i att japanska bilar är hållbara eftersom vägarna närmast är ett hål i marken. Vi gjorde vad man gör i en storstad; shoppar, besöker berömda ställen och sånt. Det häftigaste var en grillrestaurang där det serverades lejon, buffel, krokodil, struts mm. Restaurangen fick djur i nationalparkerna som av olika anledningar fått avlivas. Krokodil var äckligt, lejon helt ok men struts var godast tyckte jag.

Man kan flyga på 1,5 timme till Lodwar, men inte Åsa och hennes goda vän inte. Vi tog bussen. Först 7-8 timmar på en skakig buss genom Rift Valley som är vida känt för sin skönhet och för att man hittade den första människan, Lucy, där. Vi övernattade i en liten stad. Minns att jag var väldigt nojig över att få malaria eftersom det var ett litet litet hål i moskitnätet över sängen. Det är väldigt bra att ha kirurgtejp med sig när man reser!
   Sedan tog vi en ny buss i 18 timmar. Drygt hälften av dessa timmar var vägen ingen väg utan ett riktigt stort hål. Första delen av resan gick genom ett fantastiskt landskap i stil med Toscana. Resten var halvöken, varmt och otroligt skakigt. Det roliga var att resten av sällskapet som flög hade fått vända tillbaka till Nairobi eftersom det regnade så mycket i Lodwar att de inte kunde landa där. Alla kom därför fram samtidigt.
   Vi installerade oss i ett hotell som drivs av ett kvinnokooperativ. Det var väldigt fint även om vattentillgången inte var den bästa, elen likaså. Utanför staketet låg hyddorna och i staketet hängde nyfikna barn. Från frukostbordet såg man kvinnorna komma bärande på sina stora vedfång, givetvis på huvudet.
   Lodwar är den sista staden innan man når Sudans gräns, ett avstånd på ca 15 mil. Det var krig i Sudan så halva världens NGOs (frivillighetsorganisationer)var där. Lodwar har en bank, en post och 75 meter asfalt. Det skulle även visa sig att det fanns 3 barnhem och givetvis ett sjukhus.
   Det var otroligt varmt. Man kunde i princip inte var ute mellan 11-16 på dagarna. Natten faller som en svart rullgardin vi 18-tiden på kvällen och några nöjen fanns det inte men... Det var fullmåne då vi kom och folket i Turkana hade en ritual mitt i natten då de dansar till suggestiva trummor och genomförde någon sorts offerritual. Det var en oerhört mäktig upplevelse att stå mitt på ett fält i strålande månsken och känna sig helt utanför, men ändå på något sätt inuti denna ceremoni.
   Nästa kväll var det en skallerorm utanför vår bungalow. Vi såg den inte men vår afrikanska vän Jecinta gjorde det. ”Stå stilla” befallde hon plötsligt mitt i ett samtal. Afrikanerna får en sorts känsla för fara sa hon så det händer väldigt sällan något allvarligt.
Vi fick veta Pastorn med barnhemmet inte var hemma. Han var uppe vid den Sudanesiska gränsen i något ärende. Jag väntade och väntade. Slutligen kom han till vår bungalow en sen eftermiddag, då var jag så nervös att det inte går att beskriva. Det handslaget jag fick är oförglömligt. Det var slappt och svettigt och jag kände instinktivt att denna man är skum.

To be continued....