Rädslor

Om denna krönika

Krönikor från gotland.cc som även publiceras i Gotlands Annonsblad.

”Vi kunde ha fått fågelholken i skallen”, sa vi till varandra när katastrofen var ett faktum. Spiken hade rostat av och så föll den, med bo och ungar i. Ungarna pep. Katterna upptäckte att jaktbytet kommit från ovan. De slogs om de hjälplösa små liven när de krafsat ut dem.  Först en luftfärd och sen ”bleka dödens minut”. Blev de rädda?

Vi tvåbenta  är rädda för allt möjligt: Atombomben, ”ryssen”, ”den gula faran” – kineserna, svin-och fågelinfluensan. En del är flygrädda, men åker bil utan att bry sig, trots att det är mycket farligare – statistiskt sett. Andra åter vårdar sin kropp så gott de kan, men  intar sam- tidigt droger de inte kan vara ”lyckliga” utan. Det är krångligt det här – att hålla rädslan på  nollpunkten.

”Han är inte rädd för någonting”, hör man allt emellanåt. Det är en ”han” förstås. Män är modiga på ytan, men innerst inne lika rädda som kvinnor. Rädslan är inbyggd i systemet, den hjälper oss att överleva, men ibland fungerar den inte.

Rädslan dyker upp lite varstans, oönskad men påtaglig. Vem vill inte slippa ta första biten av födelsedagstårtan. Biten är svår att få ut, så man ber om hjälp. Den ska stå, inte säcka ihop på assietten. Om så sker, blir man inte gift – sa man till ogifta förr i tiden, då äktenskap var lika med försörjning.
”Vardagsrädsla” har vi lite var. Vi är rädda att komma försent, bli utpekade, utstötta. Att inte bli valda till teamet, styrelsen, idrottslaget, att stå där ”med skammen” , bli kvoterade, bli över.

Rädslan följer oss som en skugga. Tänk om jag inte somnar och tänk om jag försover mig och missar bussen, tåget, flyget. Att inte räcka till är en källa till rädsla. Familj, gamla föräldrar, vänner behöver en och ”måstena” tornar upp sig. Om jag inte fanns, vad gjorde dom då ? Sunda förnuftet säger, att de får finna en utväg.  Nöden är uppfinningarnas moder. Slår du dövörat till och går dit näsan pekar – vad händer då?  Jo, intryckt i de innersta lagren sitter det dåliga samvetet och lurar. Du tystar det, men det dyker upp likafullt, som ”gubben i lådan”. Själsfrid kan inte köpas för pengar och är allmänt svår att få tag i. Det kan man se i annonser i tidningarna.
   Förr i tiden fanns ”hemmadottern”. Hon löste många problem och räddade folk från rädslor och dåligt samvete. När hemmadottern passerat fertil ålder slutade släkten att oroa sig för att någon karl skulle snappa åt sig denna oumbärliga kvinna. Hon skötte hushållet åt ogifta sys-kon, vårdade syskonbarn och gamla föräldrar. När fadern dog blev en ung svåger hennes förmyndare  Frid över hennes minne.  
Rädslans offer är ofta en ”hon”. ”Barnarädslan” är hennes. Först har hon inte tid eller råd med barn. När hon får tid och råd är hon rädd att inte bli med barn.  När det perfekta barnet kommit, ska det försäkras. Bolagen rider på föräldrars rädsla ett något ska hända. För det mesta händer ingenting i vårt välordnade land, där risken för jordbävningar och översvämningar är minimal.

Vad ska vi göra med våra rädslor? Lämna det ogjorda och en okänd framtid på ”återvinningen” och gå vidare ? ”kommer dag, kommer råd”. Sova gott om natten och vakna till en ny, bra dag ! Det är vårt ett försök, eller hur ?