Om onormala normala kvinnor - eller det möjligas omöjliggörande

Om denna krönika

Krönikor från gotland.cc som även publiceras i Gotlands Annonsblad.

Ibland kan man undra vad som är normalt och om det egentligen finns något eller någon som är normal. Ibland är ju normal samma som ett genomsnitt och det är väl ingen som är som ett genomsnitt? Ibland är det dock enkelt att veta vad som är normalt. Det är i dom fall det bara finns två varianter att välja på. Nej, det du har fel. Det är inte snittet av dom två. Det normala är att vara det ena, dvs man, medan det onormala är att vara det andra, dvs kvinna. 

Jag läser just nu en bok av Ebba Lindsö, under en period VD för Svenskt Näringsliv. Hon lämnade i förtid, dels för att man ville ha bort henne, dels för att hon inte orkade kämpa i motvind längre. Hennes beskrivning påminner om många andra. När en kvinna blir (högre uppsatt) chef är det centrala inte att huruvida hon är kompetent eller inte eller vad hon gör. Nej, just det att hon är kvinna blandas in på sätt som det sällan görs när VD:n är man. Hon exemplifierar med att när de för första gången anordnade en etikkonferens och försökte visa att Svenskt Näringsliv nu ville ta tag i dessa frågor, då tyckte en stor svensk morgontidning att det centrala var att kommentera hennes hårspänne. 

Hon är inte ensam, Ebba. ”- Hur klarar du av att kombinera chefsjobbet med att också ha två små barn?”. En fråga som nästan ingen man i liknande position får. Och varför skulle han få det? Det normala är ju att män är VD:ar och att de har någon som tar hand om deras barn. Att en kvinnlig VD skulle ha det på samma sätt är ju onormalt. Om inte annat för att då är ju kvinnan onormal som mamma. För mammor gör inte så. Låter pappa ta hand om barnen alltså. Särskilt intressant är att många som tycker så är kvinnor. 

I läroböcker och forskningsartiklar är det normala att skriva ”han”, inte hon. Det är så normalt att jag lärde mig för 13 år sedan att en del kvinnor läser läroböcker om exempelvis ledarskap och sedan sitter och ”översätter”: ok, så här gör män… undrar om det är så för mig som kvinna också? Det är som om teorierna i grunden egentligen inte är något för dom. I ett litet försök att bidra till revolution, skrev jag en artikel om entreprenörer och använde konsekvent ”hon” istället för ”han”. Då fick jag frågan av en opponent på ett seminarium: ”- du skriver hon… varför gör du det?”. Jag ställde såklart en motfråga till den kvinnliga opponenten: ”- varför frågar du det?” Opponentens svar var: ”- Jag vet inte, det är bara så ovanligt…”. 

Just det. Det är så djupt inristat hos oss att det normala är han/man/män att vi bara måste fråga oss varför, så fort det finns avvikelser från detta. Då blir det ”intressant”. Utan att vi vet varför. Klart det är svårt att förändra detta då. 

   Tänkvärt är det när kvinnor själva skriver ”han” i en text utan att det finns någon som helst yttre anledning till det. Ofta gör kvinnliga studenter det. Studenter, som förväntas vara kritiska och reflekterande. Som vill uppnå förändring. Hur ska de lyckas med det, när de i en liten skrivuppgift inte klarar av att placera in kvinnor på de viktiga rollerna? Här måste vi bli mer medvetna om vad vi faktiskt gör. 

Knepig är också diskussionen om att när kvinnor väl blir chefer, då ska de helst bli (som) män. Det är som om vi inte klarar av den onormala situationen, kvinna som chef, utan därför vill göra om henne till man. För då blir det ju lite mindre onormalt. Samtidigt blir ju kvinnan då mer onormal, som kvinna alltså. Och onormala människor vill vi ju inte ha som chefer. Det känns inte normalt. Så blir det möjliga omöjliggjort. 

Nu vet jag ju att det finns massor av kvinnor som är höga chefer och som normalt inte möter de här problemen. Men ni är ju ganska onormala, om ni förstår vad jag menar…